The Unmaking of Statements
Språket är kontaminerat. Alla medvetna formuleringar är översättningar.
Alla konstnärliga formuleringar är översättningar.
I alla översättningar försvinner en viss mängd information
och en annan information uppstår. Alla konstnärliga formuleringar
bär således redan initialt på sin egen lögn. I
en översättning händer det något konstaterbart.
Det är det enda jag med säkerhet är beredd att acceptera
som sant i en konstnärlig formulering. Om man påstår
att det finns några andra sanningar i en konstnärligt utsaga
korrumperar man genast påståendet med anspråket på konstnärlig
sanning.
Jag försöker endast att säga det jag just nu kan säga.
Jag redovisar en tids arbete. Jag beskriver inte ett ”jag”. ”Jag” formulerar
inte någonting och, just det, att ”jag” inte formulerar
någonting försöker jag att formulera så tydligt
som möjligt. Om det är något som formuleras så är
det ett konstnärligt språk (mediet, konventionerna, översättningen
av information) som talar och det språket talar på en del
av den spelplan som presenterar konstnärliga språk. Jag gör
inga anspråk på originalitet. The Unmaking of Statements är
en utställning, en konstnärlig formulering, en översättning,
en fiktion. Konst är fiktion. Det finns inga sanningar här.
Man skulle kunna sträva efter att återmaterialisera ateljens
mentala rum i utställningsrummet men redan det är för
mycket begärt. Också den ambitionen och den informationen
förvanskas, försvinner och tar ny form. Formuleringen i själva
görandet – i verklighetens ögonblick - korrumperas snabbt
av sin egen språkliga struktur och av presentationsarenans strukturer.
Modernisterna svek oss. Modernisterna följde inte med in i samtiden.
Samtidskonstens företrädare resonerar ur ett annat teoretiskt
perspektiv men cementerar ändå samma ihåliga, exkluderande
och reaktionära kunskaps- och maktstrukturer som modernistgenerationen
etablerade. Jag underkänner den konstnärliga arenans urvalsprinciper.
Jag underkänner det konstnärliga språkets kommunikativa
möjligheter. Jag tror att konstnärliga språkligheter
(musik, litteratur, bildkonst osv), endast i undandtagsfall, har en opinionsbildande
kraft i det nyliberala Sverige. Paradoxalt nog så är det själva
tveksamheten inför bildkonstens möjligheter och övertygelsen
om dess kommunikativa brister som gör att arbetet med bildkonst
blir intressant. I det konstaterandet kan man stanna upp och vila ett
slag. Det är just i mediets inneboende begränsning konst och
arbetet med konst påminner om verklighet. Det är i det konstaterandet
och endast i det konstaterandet en möjlighet finns.
Jag tror på det kommunikativa försöket. Jag tror på den
konstnärliga formuleringens kollaps. Jag tror på allt annat
bortom det här. Jag ställer min perifera och obetydliga plats
till förfogande. Min önskan har alltid varit att försvinna.
Den här texten är en språklig formulering. Alla språkliga
formuleringar är översättningar. Det är det enda
jag med säkerhet är beredd att acceptera som en ovedersäglig
sanning i det jag skriver och i det du just nu läser.
Vänligen Anton Engvall
Bilder
från utställningen ...
Några bilder från vernissageminglet ...
Onsdag
26/1, några bilder från hängningen ...
